AI kommer inte ta ditt jobb – men den kommer att avslöja dig

Mitt i alla floskler om AI, alla hajpade lanseringar, domedagsrubriker, trendrapporter och självsäkra Linkedin-poster, är det lätt att tappa fotfästet. Någon säger att ”AI kommer ta över marknadsföringen”, en annan att ”alla måste bli prompt engineers”, en tredje att ”det mänskliga blir viktigare än någonsin”. Alla verkar mena olika saker.

Och kanske är det just därför jag vill skriva detta. Inte för att ge ännu en åsikt, utan för att dela en insikt. En insikt som jag tror är avgörande i AI-eran. Den är inte teknisk, utan existentiell.

Den här insikten har inte kommit till mig genom trendspaningar eller keynotes. Den har vuxit fram långsamt. I verkliga livet. Och under hundratals timmar av arbete med AI.

Den handlar inte om vad maskiner kan, utan om vad det innebär att vara människa. På riktigt.

Jag har tillbringat en stor del av sommaren med att läsa ”The matter with things” av Iain McGilchrist. En bok som kanske inte står i din bokhylla, men som borde. Redan i ett av de första kapitlen slog en tanke till med sådan kraft att jag var tvungen att stänga boken och bara sitta en stund.

Vi har glömt att det finns mer än ett sätt att veta. McGilchrist, som är både psykiater och filosof, beskriver våra hjärnhalvor utifrån två former av förnuft: ratio och intellectus. Ratio är det analytiska och logiska, det som dissekerar och mäter. Det är kalkylen, excelarket, modellen. Intellectus är något annat, det lyssnande och intuitiva. Det som förnimmer mening snarare än bara data. Det som ser helheter där ratio ser delar. Det som känner när något är sant, innan vi kan bevisa det.

Båda behövs. Men vårt samhälle, vår samtid och inte minst vår bransch har nästan helt överlåtit sig åt ratio. Vi litar bara på det som kan bevisas, mätas, kvantifieras. Vi optimerar mot det vi kan se, trots att det viktigaste i våra liv sällan är det synliga.

I den här världen kliver AI in. Ratio, i sin mest fulländade digitala form. AI analyserar, förutsäger, jämför. Snabbare än oss, ofta bättre än oss. Den dissekerar med kirurgisk precision. Den strukturerar med en noggrannhet som får våra gamla byråprocesser att se ut som fingerfärg. Den vet vad som funkar. Den vet vad som konverterar. Den vet vad som engagerar.

Men det finns något den aldrig kommer att veta – nämligen varför det spelar roll.

För det är här intellectus bor. Den del av vårt förnuft som inte bara förstår med huvudet, utan med kroppen. Den som känner när en mening lever. Den som vet att en idé bär, långt innan målgruppen har testat den. Den som inte bara ser siffrorna utan förnimmer sammanhanget, känslan, tonen. Det där som inte får plats i en prompt.

Riskerna med att sluta tänka

Ju mer jag arbetar med AI, desto tydligare blir det: Det vi trodde var vår intelligens kanske inte är det som gör oss unika. AI kan hjälpa mig skriva. Men det är jag som måste känna när en text andas. AI kan ge mig tusen rubrikförslag. Men det är jag som måste höra vilken som viskar något sant. AI kan ge mig statistik och analys – men det är bara vi som kan förstå vilken verklighet vi vill skapa.

I grunden handlar detta inte om att AI hotar oss. Tvärtom. AI är ett fantastiskt verktyg. Men det är just det: ett verktyg. Problemet uppstår när vi gör det till en ersättning för vårt eget tänkande. En större studie från bland andra MIT visar nämligen hur vår kognition påverkas när vi använder språkmodeller som Chat GPT i arbetet.

Resultaten är tydliga och ganska oroväckande. De som använde AI för att skriva texter kunde inte återge ett enda citat från det de ”själva” hade producerat. De kunde inte förklara begreppen. Inte heller förstå dem. Och definitivt inte skapa något originellt utifrån dem. Det är som att låta någon annan träna åt dig – muskler ser ut att växa, men styrkan är inte din.

I det kreativa arbetets hantverk fanns det en gång en väg. Du började längst ner, lade hundratals timmar på att förstå verktygen, idéerna och dig själv. Du arbetade dig uppåt, inte bara genom produktion utan även genom att förfina din blick, din smak, din känsla. Och med tiden fick du ett team, kanske en hel avdelning – inte för att du levererade mest, utan för att du visste vad som höll. Du kunde känna när något andades, när en idé bar, när något var värt att godkännas. Det var inte åsikt, det var erfarenhetsbaserad intuition.

Men i dag, i en tid då AI kan skapa output som ser färdig ut, ser vi ett nytt dilemma växa fram: människor som inte gått vägen, som inte lagt timmarna, får nu tillgång till samma verktyg och samma produktion. De får ett slags digitalt team utan att ha förtjänat det. Och med det kommer också en falsk säkerhet. De tycker till, pekar, godkänner. Inte för att de vet, utan för att de tror att de vet. Men intuition går inte att prompta fram.

Den kräver motstånd, misslyckanden och tyst kunskap. Och när vi ersätter vägen dit med genvägar förlorar vi något mycket större än bara kvalitet. Vi förlorar ursprunget till riktiga val.

Vi måste därför sluta prata om huruvida AI kommer att ta våra jobb. AI kommer inte att ta ditt jobb. Men den kommer ta över alla jobb som är medelmåttiga. Medelmåttiga texter. Medelmåttiga idéer. Medelmåttiga strategier, lösningar, kampanjer. Det är inte elakt. Det är bara, som jag skrev om i min bok ”Apparnas planet”, digital darwinism.

Maskinen rensar bort det som saknar djup, riktning och närvaro. De som kommer att stå kvar är inte de som gör mest – utan de som är mest. Mest närvarande. Mest människa. De som bär sin intellectus levande i kroppen.

Kanske är det där det verkliga hoppet finns. För AI kan imitera mycket, men aldrig det som inte kan kodas. Den kan aldrig förstå skönhet. Aldrig ana en förändring i rummet. Aldrig förnimma en tystnad som bär på mening. Att vara människa i en tid av maskiner kräver mer än någonsin det som inte kan automatiseras. Det kräver intuition. Det kräver förundran. Det kräver att vi läser, skriver, reflekterar. Inte för att vi måste, utan för att vi annars förlorar något oersättligt: vår förmåga att tänka själva.

Om jag får ge ett råd till dig som marknadschef, kommunikationsdirektör eller kreativ ledare, så är det detta: Använd AI. Men glöm inte vem som håller i penseln. Glöm inte att det är du som känner när något är vackert. Glöm inte att det är du som bär ansvar för vad som är sant.

Så läs böcker som kräver något av dig. Skriv texter som inte bara bekräftar det du redan vet. Tänk tankar som kanske inte går att formulera än. Och för allt i världen: stäng av AI ibland – inte för att den är farlig, utan för att du behöver höra din egen röst.

För det verkliga hotet är inte att maskinen börjar tänka. Det är att vi slutar.

Vill du hänga med i utvecklingen och få reda på det senaste inom AI? Följ mitt nyhetsbrev AI med Arash på LinkedIn.