Mark Zuckerberg, Donald Trump & Jack Dorsey – dilemmat med att förbjuda politiska annonser
Ingen har väl undgått de senaste veckornas kontrovers kring politisk annonsering i sociala medier. Ämnet blev laddat med sprängstoff i och med det amerikanska presidentvalet 2016 genom Cambridge Analytica skandalen. Plus att det blev kartlagt från både FBI och CIA att det hade förekommit rysk involvering i det amerikanska valet. Facebooks grundare Mark Zuckerberg har flertalet […]
Ingen har väl undgått de senaste veckornas kontrovers kring politisk annonsering i sociala medier. Ämnet blev laddat med sprängstoff i och med det amerikanska presidentvalet 2016 genom Cambridge Analytica skandalen. Plus att det blev kartlagt från både FBI och CIA att det hade förekommit rysk involvering i det amerikanska valet. Facebooks grundare Mark Zuckerberg har flertalet gånger kallats till förhör i amerikanska kongressen så väl som europeiska parlamentet. Den uppenbara frågan har dels varit hur Facebook sköter den värdefulla data som de tillhandahåller för hundratals miljoner människor världen över samt om hur Facebook bör förhålla sig till så kallade ”fake news” – bluffannonsering.
På första frågan gällande hanteringen av data har Zuckerberg varit väldigt tydlig med att data ska inte på något vis missbrukas av varken andra eller tredje part. Inget överraskande i de men på andra frågan gällande bluffannonsering har besked inte varit glasklart. Han började med ett nja som till slut blev ett överraskande ja – i form av ja till att en sund demokrati ska tåla lögner och all form av yttrandefrihet. I ett live-sänt tal på Georgetown University den 17 oktober lade han fram sitt case om varför Facebook inte kommer stoppa politiska annonser, oavsett innehåll, med orden:
”I don’t think most people want to live in a world where you can only post
things that tech companies judge to be 100 percent true.”
Sann demokrati och yttrandefrihet bör tåla allt helt enkelt och ska inte bestå av någon överordnad domare som avgör för medborgare vad som är okej eller inte okej. För när man väl börjar den gränsdragningen blir det till slut ohållbart menar Zuckerberg.
Facebook bestämde sig för att inte bara tillåta politisk annonsering utan även exkludera dem från sitt faktagranskningsprogram. På ren svenska säger alltså Facebook att det är okej för politiker att ljuga om de så vill. Beslutet har i Trump-eran givetvis skapat livlig debatt och kallats naivt och girigt av Facebook. Men från Zuckerbergs håll har han stått på sig att beslutet är ideologiskt styrt och inte på grund av pengar. Då politiska annonser endast kommer stå för 0,5% av annonsförsäljningen 2020, trots amerikanskt valår. Hade det handlat om pengar hade det varit bättre för oss att avstå helt menar Facebook-grundaren.
Komplext beslut – påvisades i sociala medier-kampanj
I det politiska lägret gick en av demokraternas toppkandidater inför presidentvalet, Elisabeth Warren, ut med en betald annons på just Facebook för att visa hur dumt det beslut är. I annonsen är det en bild på Marc Zuckerberg som skakar hand med Donald Trump i Vita husets Ovala rum där det står att Marc och Facebook stödjer Trump inför kommande presidentval. I slutet skriver dock Warren att man kanske är chockad och tänker hur kan detta va sant? Vilket det också inte är. För att sedan utveckla sin egen syn på Facebooks beslut att tillåta sådana annonser. I samma vända kom Twitter och dess grundare Jack Dorsey med ett uttalande förra veckan om att Twitter har beslutat att förbjuda all form av betald annonsering som är politisk från och med den 15 november 2019 men organisk spridning kommer förstås ej stoppas. Twitters beslut applåderades, kallades för genialt och schackmatt i kontrast mot Facebooks beslut. Jag vill mena att den snabba reaktionen utan eftertänksamhet är att applådera Twitter och håna Facebooks beslut. Vilket de flesta har gjort men för mig finns det flera dilemman.
För det första är vi i den ringa begynnelsen av den digital eran, och mediet sociala medier i synnerhet. Det blir enkelt för oss att jämföra mediet med traditionella medier som TV, radio eller print men den jämförelsen är både naiv och irrelevant. De traditionella medierna har en avsändare med utgivningsansvar och kan därför inte skjuta ut en annons där en politiker uppenbart ljuger. Men sociala medier är precis tvärtom, där är användarna avsändare. När vi kopplar ihop miljarder människor på samma plattform får vi inte bara goda, sunda och sanningsenliga åsikter. Nej vi får även en hel del skit. Hat, lögner och propaganda – för även det är en del av mänskligheten. Plattformarna är således bara en avspegling av människor.
För det andra är Twitters beslut komplicerat. Bara genom att prioritera kommersiella annonser före politiska är i sig själv en politisk ståndpunkt. Men vidare är själva beslutet inte så svartvitt som många kan tro. Twitter menar att de inte kommer tillåta annonser för politiska kampanjer där en person vill bli folkvald. Kanske inte konstigt men möjligtvis kommer trenden bli att en helt okänd person kommer få oerhört svårt att nå fram i mediebruset men en känd person eller ”influencer” kan direkt få räckvidd organiskt utan att behöva betala. Kommer trenden bli att framtida politiker är influencers? Andra regleringen Twitter har är att de inte kommer tillåta politiska kampanjer av nationella intressen som t ex klimat, migration, sjukvård, skatter eller säkerhetsfrågor. Här börjar dilemmat verkligen att slå in och du behöver inte gå längre än det första exemplet för att börja bli tveksam. Är klimatfrågan verkligen en politisk ståndpunkt? Många skulle med all rätt hävda med vetenskapen som grund att det troligen är mänsklighetens mest avgörande fråga. Här kommer således även dilemmat med att ta parti för det kommersiella. Twitter tillåter alltså inte en politisk ståndpunkt med vetenskap som belägg för lagstiftning, men tillåter däremot ett oljebolag att fritt fram annonsera utan begränsning. Vi kan ta fler exempel om hur detta kan skava och skapa en enorm huvudvärk för Twitter. Kommer fackförbund förbjudas att publicera innehåll om politiska åtgärder för bättre arbetsvillkor medans företagen har fri lejd att annonsera om vilka fantastiska arbetsgivare de är?
Slutligen får vi aldrig glömma att samtliga bolag lever i marknadsekonomi och tar beslut efter bästa vinstintresse oavsett om det är Facebook eller Twitter. Den här krönikan är inte heller ett försvar för varken Facebook eller Twitters beslut utan snarare en reflektion kring att enkla beslut kring komplexa problem sällan blir så briljant som de först verkar.
Oavsett beslut kan vi vara säkra på att detta är bara är en början och fortsättning följer.
Först publicerad på Dagens Media.