Arash Reflektioner #11: Imperiet som glömde varför det byggdes

Michael Jackson, piratkassetter och imperiet vi förbannade

I skolan i 90-talets Iran lärde vi oss att hata USA. Vi brände amerikanska flaggor på skolgården och skanderade ramsor om “den stora satan”. Det fanns ingen personlig erfarenhet bakom orden bara en inlärd fiendebild.

Men hemma, bakom stängda dörrar, såg verkligheten annorlunda ut. Där smugglades piratkassetter in. Hollywoodfilmer med usla undertexter. Michael Jacksons musik på band som spårats så många gånger att ljudet knappt höll. Vi satt tysta framför TV:n med volymen på lägsta nivå och lät oss förföras av det vi offentligt förbannade.

Det var så jag förstod vad mjuk makt är. Ett imperium som får dig att vilja det det erbjuder är starkare än ett som tvingar. USA behövde aldrig invadera våra hem. Vi öppnade dem själva, frivilligt, längtande.

Det USA jag växte upp med var ett löfte. Om frihet. Om möjlighet. Om att även den lille kunde bli stor.

Det här är ett av många ögonblick i Arash Gilans nya essä – en personlig och filosofisk reflektion över imperiers uppgång och fall, över världens nya maktordning och varför det mänskliga inte får gå förlorat. Ett avsnitt som rör sig mellan geopolitik och barndomsminnen, mellan Silicon Valley och Michael Jackson, mellan kalkyl och känsla.