Den största faran är inte artificiell intelligens – utan artificiell idioti

Vi lever i en tid besatt av intelligens. Alla talar om den. Om maskiner som lär sig, algoritmer som förstår, språkmodeller som spottar ur sig svar snabbare än vi hinner blinka. Artificiell intelligens sägs vara vår tids kanske största hopp men framför allt vår tids största hot.

Men när jag betraktar vår relation till AI på djupet ser jag något annat. För även om vi talar om AI som ett hot avslöjar våra handlingar oss. Vi använder nämligen AI mer och mer och till fler olika uppgifter i våra liv.

Så det är kanske inte det artificiella som skrämmer oss mest. Det är själva tänkandet. För det är enklare att tala om artificiell intelligens än om det som lika mycket håller på att breda ut sig: artificiell idioti.

Om jag inte tänker, finns jag?

Maskinerna är inte farliga i sig. Det farliga är vad som händer när vi vänjer oss vid att tänka mindre. När vi outsourcar själva processen som gör oss till människor.

I kontrast till Descartes filosofiska grundsats ”jag tänker, alltså finns jag” är vi människor långt ifrån de rationella varelser vi gärna inbillar oss att vi är. Upp till 99 procent av våra beslut är i själva verket intuitiva och känslomässiga. En annan filosofi fångade det mer träffsäkert: ”det tänker, alltså finns jag”. Låt mig återkomma till varför det är viktigt.

Ändå är det den kalla logiken vi upphöjer. Ironiskt – och nästan tragiskt – för oss kreatörer. Vi drömmer om det kalkylerade, det förnuftiga, det “korrekta”. Kanske är det därför AI lockar så starkt: som ett intellektuellt säkerhetsbälte. Vi tror att det skyddar oss från misstag, från felsteg, från vår egen mänsklighet.

Men vad kostar det oss?

Att använda AI är som att köra bil med GPS. Vi hittar snabbare, ja. Vi slipper famla. Men till priset av att vi inte längre minns vägen. Vi lär oss inget om terrängen vi rör oss genom. Vi vet inte var vi är.

Vi reser men vi formas inte.

Jag märker det i mitt eget liv. Hur lockande det är att trycka på knappen, få texten serverad, slippa anstränga mig. Hur lätt det är att välja snabbheten framför djupet. Men varje gång jag gör det förlorar jag något.

Det är som att gå på gym med en personlig robot som lyfter vikterna åt mig. Effektivt, visst. Men vem blir stark?

Det är här jag ser den största faran. Inte att maskinerna blir smartare än oss, utan att vi själva blir slöare. Att vi ersätter mödan att tänka med det färdigtänkta.

Det finns en paradox som är svår att greppa: ju mer information vi får, desto dummare verkar vi bli.

Vi drunknar i data men törstar efter visdom.
Redan på 1940-talet skrevs två böcker som pekade ut våra framtida fällor. George Orwell målade upp en värld i 1984 där staten kontrollerar oss genom övervakning, censur och förbud, medan Aldous Huxley skrev Brave New World där kontrollen istället upprätthålls genom njutning, konsumtion och distraktion.

Orwell fruktade att vi skulle berövas sanningen. Huxley fruktade att vi skulle drunkna i irrelevans. Orwell varnade för de som skulle förbjuda böcker. Huxley varnade för de som inte längre skulle vilja läsa dem.

Med AI som kraftfull motor verkar båda dessa extrema visioner bli verklighet. För medan Kina tornar upp sig med sina hundratals miljoner övervakningskameror och ansiktsigenkänningsalgoritmer lämnar vi i väst frivilligt över mer och mer av vårt tänkande till AI. Kanske är det dit vi är på väg. Inte in i övervakningens kalla grepp, utan in i bekvämlighetens varma famn.

Den yttersta rädslan är inte AI – det är att behöva tänka själv

Så trots att många är rädda för AI, njuter de ändå för tillfället av AI:s frukter. Vi säger att vi är rädda för att AI ska bestämma, men följer redan varje svar den ger. Vi överlämnar allt komplext tänkande till maskinen, samtidigt som vi hoppas att den inte ska ersätta oss.

Och paradoxen är nästan ironisk: vi säger att vi är rädda för vad AI kan göra, men i själva verket är den djupare rädslan för att behöva tänka själva som driver oss i AI:s armar.

För vad innebär det att tänka? Inte att ha svar, utan att våga bära frågor. Att vandra genom osäkerheten. Att tvivla. Att brottas med ord och tankar som inte vill falla på plats. Intuitionen är en muskel som byggs över tid. Tänkandet är långsamt, ibland smärtsamt. Men just i den friktionen formas vi som människor. Det är själva grunden för kreativitet och för att vara människa.

Därför är det inte jag som tänker, utan det som tänker. En inre röst som talar, om vi lär oss att lyssna.

När vi outsourcar den processen till maskiner – när vi låter dem skriva våra texter, lösa våra problem, bygga våra tankebanor – då riskerar vi att förlora något större än arbetstillfällen. Vi riskerar att förlora vårt innersta.

Att tänka är inte en hobby. Det är inte en lyx. Det är själva kärnan i vår mänsklighet.

Vi har vant oss vid att tala om AI som om det handlade om teknik. Men det handlar om något mycket mer existentiellt. AI tvingar oss att ställa frågan: Vill vi leva snabbt eller vill vi leva djupt?

Det snabba ger oss fler rapporter, fler kampanjer, fler texter på kortare tid. Men det djupa kräver tålamod, mod och en vilja att orka vara i det ofärdiga.

Och här tror jag vi står inför ett vägval som kommer definiera en hel generation.

AI kan bli ett redskap som frigör oss. Som låter oss tänka större, våga mer, se längre. Men det kräver att vi själva fortsätter bära mödan av att tänka. Att vi inte reducerar oss till konsumenter av färdiga tankar, utan fortsätter vara producenter av egna.

För om vi slutar tänka, om vi överlåter hela vårt inre samtal till maskinerna, så finns det ingen teknologi i världen som kan rädda oss. Då har vi gjort oss själva till skuggor.

Inte artificiellt intelligenta. Inte ens artificiellt medvetna. Bara artificiellt idiotiska.

Och det, mer än allt annat, är det just den rädslan vi borde tala mer om.

Vill du hänga med i utvecklingen och få reda på det senaste inom AI? Följ mitt nyhetsbrev AI med Arash på LinkedIn.