Arash Reflektioner #17: Mannen som stod still
Mannen som stod still
Vi har länge väntat på maskinen som ska vakna. Den som blir medveten, börjar tänka själv och kanske till och med vänder sig mot oss. Men kanske har vi väntat på fel maskin. AI behöver inte bli medveten för att förändra våra jobb och företag. Det räcker att den kan handla.
Det är redan möjligt att ge en AI-agent ett mål och låta den själv dela upp arbetet, hämta information, köra fast, backa och välja en annan väg. Människan sätter målet, maskinen väljer vägen dit. Arbetets minsta enhet håller på att flytta från uppgift till mål.
Det förändrar också synen på ansvar. En maskin kan utföra en handling, men den kan inte bära ansvaret för den. Någon har fortfarande formulerat målet, valt verktyget och bestämt gränserna. Ju mer maskinen gör, desto viktigare blir människans ansvar för ramen.
Samma sak gäller omdömet. Det är lätt att tänka att AI kan ta rutinuppgifterna medan människan behåller de svåra besluten. Men omdöme uppstår inte ur tomma intet. Det byggs genom hundratals små uppgifter, misstag och erfarenheter. Om de första stegen in i ett yrke automatiseras bort behöver företag också fundera över hur nästa generation ska få chansen att bli erfaren.
Vad står kvar?
När fotografiet slog igenom på 1800-talet trodde många att måleriet skulle dö. Kameran kunde avbilda verkligheten snabbare och mer exakt än en människa. Men måleriet dog inte. När kameran tog över uppgiften att visa hur världen såg ut blev måleriet friare att utforska hur världen kändes.
På ett fotografi från Paris 1838 syns något märkligt. Louis Daguerre riktade sin kamera mot en gata full av människor och vagnar. Exponeringen tog flera minuter och allt som rörde sig försvann ur bilden. Kvar blev en man som hade stått still tillräckligt länge för att fastna på fotografiet.
Kanske är AI vår tids kamera. Allt som går fort, kan upprepas, sammanställas och följas upp kommer maskinen att bli allt bättre på.
Den intressanta frågan är därför inte bara vad AI kommer att kunna göra, utan vad som blir kvar när allt det snabba försvinner ur bilden.
Omdömet, ansvaret, riktningen och känslan. Och människan som stannar kvar hos en annan människa.
Kanske är den största risken inte att maskinen vaknar, utan att människan somnar.